Änglar i vardagen

När FK ringt kände jag mig genast lite piggare. Fixade till mig för att gå och handla det viktigaste. Fördelade det jag handlat i två kassar och gick hemåt i solen. Vi har 13 grader här idag (i skuggan) och det är verkligen väder att njuta av. Det gjorde jag också... Fast plötsligt satt jag på marken... Tror att jag trampade snett på en trasig asfaltskant med vänster fot och sen satte mig med höger ben under mig på något sätt. I varje fall är den vänstra rejält stukad och höger har fått sig en lättare smäll. Har dessutom slagit upp högra benet lite.

Två gulliga tjejer hjälpte mig upp, men jag var ganska ostadig. De hade bråttom båda två och jag sa lite kaxigt att jag säkert klarade mig hem själv. Då kommer en jättegullig småbarnsmamma med vagn. Hon var egentligen på väg åt andra hållet, men vände och kom bort till mig. Hon hade ju ingen tid att passa, tyckte hon. Hon tog båda kassarna på vagnen och erbjöd mig att hålla i vagnen (fast jag var för stolt för att stödja mig) och så gick vi sakta hemåt.

Har rejält ont nu, främst i den stukade foten och i höften och ryggen. Ett typiskt tillfälle att ifrågasätta valet av att bo på 2:a våningen utan hiss... Dessutom känns det jobbigt på fler sätt. Mormor gick nämligen ofta och ramlade och min mamma gör det också. Vi har diskuterat om vi kanske har kassa vrister. Fast jag har bestämt att det inte är så. Inget fel på mina vrister och jag ramlade ju på en kant. Så det så!!!

Jag blir så glad när jag träffar på så gulliga människor, som jag gjorde när jag ramlade. Det finns änglar i vardagen och jag var noga med att tacka dem och berätta att jag verkligen uppskattade deras hjälp.

Ajajaj!!!